PeppLollo

Det här med att vilja vare en supermänniska men har ett begränsat energiförråd. Att alltid vilja prestera på topp, inom alla kategorier förutom när det kommer till sitt eget välbefinnande. Eller nej även där vill jag såklart lyckas men det var/är ibland det som tyvärr bortprioriteras. 

Jag har inte skrivit så mycket om hur jag mår för det är så svårt att få ner det i ord. Allt är bara ett enda stort virr-varr och olika från varje dag. Glada, sprudlande, positiva, energifulla Louise gick vilse.

Isabel Boltenstern är verkligen någon som kan förklara detta med utmattningsdeppresion/utbrändhet på ett bra och ganska lättfullt sätt. Hon träffar så mitt i prick! Läs till exempel det här om träning vid utbrändhet eller det här med hur knäppt man som utbränd tänker. Det är hög igenkänningsfaktor! 

Jag fick/får mjölksyra av minsta lilla aktivitet, även bara att gå vanligt i trappor. Jag behöver mycket mer återhämtning och kan inte köra lika många tuffa pass i veckan som jag gjorde innan. Tidigare körde jag bara på, körde ett kvällspass för att dagen efter hoppa upp ur sängen för att köra ett tidigt morgonpass innan jobbet. Allt för att få in träningen i min vardag som fick mig att bli så glad. Och så duktig jag kände mig!  Jag tog också på mig mer och mer arbetsuppgifter för att jag ville känna att jag presterde något. Att få ett "bra jobbat" är så mycket härligare än att tacka nej - i alla fall kortsiktigt.. men jag ska leva och må bra långsiktigt! 

När jag väl blev sjukskriven var det som om att jag tillät mig själv att vila. Jag är ”sjuk” – jag ska vila. Men det blev också som om att jag avgränsade mig från omvärlden. Jag ville få in fysisk aktivitet, för att röra på kroppen är bevisat bra för återhämtningen. Så jag gick (om dock lite färre gånger i veckan) och tränade. Jag körde på, tog i, blev sådär härligt trött MEN jag blev också så galet mycket mera trött efter träningen. Till och med dagen efter en tuff wod kunde jag nästan bli sängliggandes för jag verkligen hade NOLL energi kvar i kroppen. 

När jag väl hittade en rytm i träningen som fungerade för mig var det annat som tog min energi. Att gå till boxen (världens bästa box) och träffa alla härliga människor var riktigt plågsamt. Att försöka vara glad och se alla andra kriga på, prata med vänner, ja allt det kändes som en kraftansträngning i sig som tog energi ifrån det jag ville göra – träna. 

Jag kände hur jag undvek att träffa folk, drog mig undan och ville helst bara vara för mig själv. Men sittandes där i soffan helt själv gjorde att jag "snackade mer med mig själv" i min lilla hjärna och oj – det var inte snälla tankar som snurrade. Du är värdelös. Du är klen. Kom igen. Bit ihop. Det här är livet. Folk har det värre. Du har allt många önskar sig. Du får inte må dåligt. Du borde klara... Ett litet smakprov..

Emil har varit och är en klippa i alla detta. Han får mig på banan, han tar hand om mig, han hjälper mig, han pratar med mig. Ibland ställer han dem här riktigt jobbiga frågorna som min psykolog också ställer som gör att man får sådana här ”aha” uppleverlser och inser att livet inte är så dummt ändå. Att det mesta sitter i hjärnan och är påhittat av mig. Men stress och utmattning är kemiska reaktioner i kroppen och allt går bara inte att trolla bort med positiva tankar. Jag måste verkligen lära mig att lyssna på mig själv och vara mer snäll mot mig själv.

Jag blev först sjukskriven 50 % från jobbet och sedan efter 6 veckor tror jag det var började jag jobba 75 % i 6 veckor. Och nu är jag tillbaka 100 % med mixade känslor.. Jag är nervös på hur jag ska orka med min så kallade "återhämtning". Jag vill inte behöva dra ner på träning eller umgänge ännu mer bara för att energin tar slut på jobbet. Jag försöker ta en dag i taget och lyssna på min kropp. Jag har lärt känna mig själv mer tack vare detta men jag känner mig fortfarande inte som mig själv, kommer jag någonsin göra det? Den här känslan av energilöshet som är omöjligt att förklara och alla som känner mig kan nog uppleva mig som ”lat” är jag rädd för. Just nu har jag dagar som känns riktigt bra igen, det var ett tag sedan. Men det är väldigt lätt att jag kör på då lite för mycket och sedan får jag bakslag och det gör att jag känner mig sämre än sämst. Nej att sätta ord på en känsla och ett mående är inte min grej men att jag inte varit mig själv på slutet är ett som är säkert och jag vill bara ha alla mina känslor och tankar dokumenterade. Precis så som jag vill ha filmer/bilder från träning så man ser utveckling så vill jag även följa mitt mående. Jag vill må bra på alla plan i livet♥